Familjen Olsson: juni 2011

Natten mellan söndag och måndag var jag själv med barnen, Andreas var i England. Allt var som vanligt förutom att Petter kom in till mig kl 0100 och låg och bökade runt ganska mycket i sängen - typiskt växtverk tänkte jag och vi sov ganska dåligt båda två. Vid 0530 gick jag upp för att hämta en alvedon, fick i honom den och bar sedan ut honom till toa så han kunde kissa. Det var då jag såg det, han kunde inte sitta, inte hålla om mig med båda armarna, både höger ben och höger arm var som spagetti, eller som Petter senare sa "hängde löst". Han kunde inte heller prata och var sned i munnen. Han kunde naturligtvis inte stå utan benet bara vek sig. Jag ringde 112 för första gången i mitt liv och uttalade de helt hemska orden "kan jag få en ambulans till Svalvägen 80 i Bjärred". Sedan kändes det som en evighet och nog tycker jag så här i efterhand att en halvtimme är väl länge från det att jag ringde till ambulansen är hos oss men vad vet jag, har aldrig ringt efter någon ambulans förut. Ambulansmännen såg också hur slapp han var på höger sida och att han inte kunde prata. Olle var superduktig, sa inte ett ljud, klädde på sig och hoppade in ambulansen. Men så efter fem minuters färd med ambulansen, Petter börjar krama om nallen han fått av ambulansmännen... med höger arm. Ni kan tänka er vilken känsla,bara det lilla tecknet och jag hann tänka att han är inte förlamad. Sedan såg vi hur han kunde röra benet igen, han började prata... När vi kom till akuten och läkaren undersökte honom var det inte längre någon skillnad på höger och vänster sida, allt var normalt. Vad var det som hade hänt?

Det blev en lång dag i ett kalt sjukhusrum (varför måste det vara så kalt??), förutom en timme då vi kunde vara på lekterapin. Annars väntade vi mest, jag, Petter och Olle. Vi gjorde ett EEG, ibland kom det in någon läkare och så fick jag berätta allt jag mindes om natten som gått. Nej, det fanns inga teckan på att han skulle ligga extremt lågt i blodsockervärde, nej jag märkte inte att han krampade eller ryckte. Man fick inte svar nog som gjorde att man säkert kunde säga vad det berodde på. Så vid 17 fick jag beskedet att de ville göra en MR (röntga hjärnan). Det är enda sättet att se om det varit en propp eller ett epileptiskt anfall och är allt normalt så kan man med säkerhet utesluta dom sakerna. När man gör en MR så måste man ligga helt stilla, och för barn betyder det är de sövs. Olle blev hämtad av sin farbror och kl 19 rullade vi iväg lille lille Petter i den där gigantiska sängen. En otrevlig narkosläkare tog emot, sa knappt hej och fumlade med utrustningen (den är helt ny förklarade sköterskan...) Petter sövdes och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Efter trekvart i det kala rummet igen kom de tillbaka med honom, djupt sovande, trots att avdelningssköterskorna sagt till om att han ska vara vaken när han kommer tillbaka till rummet. Där satt jag och en sköterska i 45 min till och väntade på att han skulle vakna. Jag babblade på för att inte behöva tänka! Men han vaknade, åt kvällsmat och var som vanligt igen! Dagen efter fick vi besked att allt var normalt, så då återstod bara förklaringen att han hade fått kramper pga lågt blodsocker och detta hade gjort att hans högra sida blev slapp. Kramper kan man ha även om man inte rycker förklarade läkaren.

Petter är precis som vanligt igen och det är så skönt, men jag hade gjort vad som helst för att han skulle slippa den förbannade diabetesen.