Permission

Från i onsdags natt har vi fått sova hemma, och det är varit så skönt att slippa sjukhusmiljön på nätterna. Både jag och Andreas var riktigt trötta på att dela rum med nya människor hela tiden, vissa väldigt trevliga och hänsynstagande, andra mindre. Petter klagar lite mer över att ta sprutor sedan vi kom hem och det var väntat, nu har han nog förstått att det är detta som gäller, det var inte bara en sak vi hittade på på sjukhuset. Men det går ändå bra. Olle har också hanterat det hela jättebra och har varit extra snäll mot sin lillebror men visst har han också visat att han tycker att det har varit två lite annorlunda veckor.
Vi börjar väl så smått vänja oss vid det hela men det dröjer ett bra tag innan man känner att man har koll på det här med blodsockernivån. Någon sa till oss att efter ett halvår, då kände de att det gick på rutin, och det tror jag kan stämma.

Den s.k. pennan, orange är korttidsinsulinet som tas före varje måltid, på morgonen har vi även en grön penna som är för basinsulinet. Vi räknar 1-2-3 och sedan sticker vi.

Tack

Ville bara passa på att säga tack till alla härliga vänner och arbetskamrater som vi har som har kommit med fina hälsningar, uppmuntrande sms och telefonsamtal den här veckan, Tusen tack, det värmer verkligen!
Som du skrev Ullis, barn är verkligen fantastiska, Petter tar stick och sprutor utan minsta gnäll och verkar inte alls tycka att det är så jobbigt att vara på sjukhuset. Här är han på lekterapin och det gillar han verkligen. Igår när vi var där skulle han sätta på ett förband på min hand med en tunn gasbinda, han gjorde det perfekt, så där spänt och bra som det ska vara, och snabbt gick det. När han kom till sista stumpen så vek han snyggt och prydligt in den precis så som sköterskorna gör. Så nu kanske det ändå inte är kock han ska bli, utan sjuksköterska ; )

Bilder...

En av letionerna hur diabetes funkar...

Skateboardramp...

Det går framåt

Nu har det gått några dagar och den första chocken har lagt sig. Slangarna till droppet och insulinpåsen är nu borta vilket är otroligt skönt och vi kan köra springtävlingar i korridoren. En annan favorit är att leka att sängen är en skateboard ramp; då fäller man upp huvudändan och fotändan och sedan slängar man sig däremellan, lite farligt men väldigt kul. Petter är med andra ord sig lik... För första gången har jag också fått se honom leka med dockor och dockvagn i lekrummet och det gläds jag åt, vet inte om det beror på tristess från Petters sida eller vad, men min gamla dockvagn hemma har nästan alltid stått orörd.
Det har varit mycket information de senaste dagarna och vi träffar en massa olika personer: läkare, diabetessköterska, dietist, kurator och så den vanliga personalen på avdelningen. Sedan i onsdags får Petter nu insulinet via sprutor eller pennor som man hellre vill kalla det. Det går riktigt bra och idag har Petter t.o.m själv dragit upp tröjan när vi frågat var vi ska ta sticket. Vid varje måltid blir det en spruta så det blir ju en hel del: frukost, lunch, mellanmål, middag, kvällsmat, plus en låntidsverkande basspruta som också tas på morgonen. Vid varje spruttillfälle plus några extra gånger tas dessutom ett stick i fingret för att kolla blodsockret.
Nu längtar vi efter att få kunna komma ut lite, och kanske ska vi om ett par dagar kunna få gå ut på promenad, få gå till en lekplats eller få gå ner på stan en stund.

Dum dummare dummast

Måndagen den 19 oktober var en dum dag! Vi fick det mycket tråkiga beskedet att Petter har diabetes. Chockade och ledsna kom vi direkt in till barnakuten igår efter att det konstaterats snabbt på vårdcentralen i Bjärred. Petter hade ju kissat och druckit mycket de snestae två veckorna och jag hade fått reda på att det är så diabetes kan börja men inte hade vi väl trott detta.... Ingen vi känner, ingen i släkten har diabetes, och så drabbas vi. Första natten på avd. 65 var hemsk, jag låg och kämpade mot tårarna hela natten och tusen miljoner tankar snurrar, han ska leva med det här hela livet, vi måste anpassa allt efter detta, han ska ta sprutor massor ggr per dag, kommer han kunna följa med hem och leka med någon efter dagis, och sova över hos någon när han blir större, inte bli bjuden på glass utan att vi är med och ger insulin, hur blir det när han är tonåring och tycker att han kan strunta i det någon gång, ska jag vara orolig för honom i resten av mitt liv?
Det känns redan lite bättre idag när jag nu sitter och skriver detta med tårarna rinnande men det kommer nog ta en tid att vänja sig. På sjukhuset försäkrar de oss att man kommer att kunna leva en normal vardag så småningom. Nu väntar åtminstone två veckor för både mig och Andreas på sjukhuset eftersom det är så mycket utbildning inblandad när man fått diabetes. Den dumma svininfluensan gör att Olle inte ens får hälsa på sin bror. Idag i bilen hem sa Olle att han saknade Petter så mycket att det gjorde ont i halsen. Men när han fick en halstablett gick det över, jag önskar att det hade varit lika lätt att ta bort min klump i halsen....

PS vi får inte ha mobiltelefon på och vi har heller ingen access till nätverk på sjukhuset så vi kommer att vara lite isolerade framöver, men jag ska försöka hålla er uppdaterade genom bloggen när jag får tillfälle!

Tänk om man var i ett varmt land...

I helgen åkte min bror och hans familj till Thailand i tre veckor. De kopierar lite vad vi gjorde för två år sedan; tar föräldraledigt för var sitt barn och passar på att åka någonstans varmt! Även om Olle bara var drygt 3 år när vi var på Mauritius pratar vi ganska ofta om det och jag tror han minns, åtminstone när han ser på bilderna därifrån och läser en bok vi köpte där som han gillar att läsa om och om igen. Jag får väl nöja mig med att drömma mig tillbaka och önskar famljen Pålsson en härlig semester på Koh Lanta!!
http://mauritiusvacation.blogspot.com/2007_11_01_archive.html

Kusinkalas

Vi brukar alltid fira Malte, Folke och Petter tillsammans eftersom de fyller år med några veckors mellanrum. I år var inget undantag och inte heller det som vi åt: chokladbollar (eller negerkillar som man av någon märklig anledning kallar dem i familjen Olsson.
Visst ser Petter glad ut över att bli firad!!

Actionbild med Malte!

Nu kan vi elda!

Äntligen är den här, vår nya kamin. Perfekt timing är det också för nu är hösten här på riktigt, och så kan vi elda upp virket som belv över när vi gjorde terrassen.

Andreas och jag invigde den i smyg häromkvällen när barnen sov, men i fredags kväll blev det ordentlig invigning då O & P fick grilla "mallemallows".

Höstpromenad

Helgen som gick

Oj vad det blåste i helgen! Tur att vi hunnit få upp båten annars hade väl den här båten också blåst sönder!
I söndags var det ju kanelbullens dag och självklart passar "fikafamiljen" på att baka ett lass då!

Ibland på helgen vill vi vila, jag och Andreas alltså!!! Vet inte hur många gånger vi försökt att vi ska vila tillsammans men det går bara inte. Det gick inte ens när de var bebisar, fick alltid lägga dem ute i vagnen för att de skulle sova. Men bus är ju mysigt det med!